Álvaro Aranda Muñoz

Översatt från engelska · läs originalet

← Tankar
  • Framtider
  • Design

Att facilitera framtider

År 2022 faciliterade jag fem workshoppar där människor som utbildar vårdpersonal föreställde sig sin organisation år 2050. Det här lärde jag mig av att hålla i det rummet.

· 3 min läsning · av Álvaro Aranda Muñoz

Teckning av ett mörkt rum med två upplysta glasmontrar på en scen, var och en med en liten figur med en röd prick vid hjärtat, två stora röda hjärtan på väggarna och en publik i siluett
En skiss av The Heartists Are Present, Studio Alights föreställning i den fjärde workshoppen. Illustration: Studio Alight.

Mellan februari och maj 2022 faciliterade jag, tillsammans med Nina Bozic Yams och Lisa Carlgren, en resa med fem workshoppar hos en offentlig svensk akademi som utbildar vårdpersonal: läkare, barnmorskor, sjuksköterskor, tandläkare med flera. Varje tillfälle samlade ungefär tjugo personer. Vi utforskade hur lärande i arbetet kommer att se ut i framtiden, och vem som ska göra det möjligt.

Vi rörde oss från nuet till framtiden och tillbaka igen. Först en blick på i dag, med ett collage av styrkor och önskemål om förändring, och en haiku för att avsluta dagen. Sedan berättelser som utspelar sig 2050, byggda som fysiska modeller av textilier, fjädrar och knappar. Sedan framtida roller, improviserade med en kortlek. Sedan prototyper av tekniker för de rollerna, gjorda av lera och gammal elektronik. Och till sist de milstolpar som behövs för att ta sig från 2050 tillbaka till i dag, gestaltade inför de andra. Vi samarbetade med konstnärskollektivet Studio Alight, som följde med oss på vägen med uppläsningar och föreställningar, som The Heartists Are Present, som öppnade andra sätt att se.

Fyra små fysiska modeller på vita bord, byggda av textilier, kartong, fjädrar, knappar och piprensare, var och en föreställer en grupps berättelse om framtiden
Fyra fysiska modeller, en per grupp, var och en med en berättelse om framtiden.
Fyra foton av händer runt bord täckta av illustrerade kort i svartvitt, papper och pennor, medan deltagarna bygger berättelser
Att improvisera berättelser om framtida roller med en kortlek.

Vad faciliteringen lärde mig

Stämningen kommer först. Deltagarna skrev ”roligt”, ”hopp” och ”energi” i sin återkoppling, och talade om en plats där de kunde ”våga göra fel”. Utan det bygger ingen en modell av 2050 av fjädrar inför sina kollegor.

Att släppa nuet är svårt. Deltagarna berättade att det var ”svårt att släppa de nuvarande situationerna” på jobbet. Att göra saker med händerna, att improvisera och de konstnärliga interventionerna hjälpte dem att lämna sin bekvämlighetszon mer än någon diskussion gjorde.

Två foton av bord med lerfigurer i rött, gult och svart, kablar, gamla elektronikdelar, ett nätaggregat och blå kort, med deltagarnas händer
Enkla prototyper av tekniker för framtida roller, gjorda av lera och gammal elektronik.

Varje uppslag styr. Korten gav berättelserna en struktur: en karaktär, ett sammanhang, en konflikt, en lösning och ett budskap. Teknikdemonstrationerna inspirerade, men de styrde också vad deltagarna föreställde sig. Som facilitator är jag aldrig neutral. Materialen jag tar med formar de framtider som människor ser, och den spänningen behövde jag ha i åtanke.

Framtider kan kännas trygga eller skrämmande. Vissa deltagare kände sig trygga, eftersom de själva formade framtiden. Andra kände rädsla, särskilt inför teknik som kommer ”bara för att den är ny och trendig”. Båda reaktionerna hör hemma i rummet, och workshoppen måste ge plats åt dem.

Två foton av grupper runt bord täckta av brunt papper, som skriver och sätter upp gula och gröna post-it-lappar längs en väg av milstolpar
Att kartlägga milstolparna mellan i dag och 2050.

Det verkliga resultatet är ägarskap. Många deltagare hade aldrig träffats förut. Till slut talade de om att kunna ”påverka framtiden”, och de gick därifrån med handlingsplaner: hur resultaten skulle spridas, hur framtidstänkandet skulle hållas levande och hur chefernas roll i att stödja lärande kunde tänkas om.

Läs mer